I kväll har jag varit på den sista av fem föräldrakurs tillfällen som Mentor anordnar. Det har varit en jättebra kurs med en toppen föreläsare och 11 trevliga kurskamrater. Kursen har varit varannan onsdag och nu är den slut. Kommer att kännas tomt.
Vi har pratat om hur man ska kommunicera med sitt barn, hur man stärker självkänslan och självförtroendet hos barnet, etiketter som vi medmänniskor sätter på varandra m.m. Sen har vi lärt oss giraffspråket, det går ut på att man ska prata utan att ladda in känslor, långt mellan hjärta och hjärna. Låter ju hemskt känslokallt och stelt.... Men det är inte det som det går ut på utan snarare att när man är i en konflikt ska man inte hugga ifrån direkt och gå till anfall utan att försöka backa och se allt med lite perspektiv och inte vara så känslomässigt laddad. Då är det lättare att förstå den andres situation och diskutera problemen. Jättefint!
Har försökt lära min sambo detta, han är rätt bra på att hugga direkt...
Så jag förklarade allt för familjen vid frukostbordet en lördag morgon och kände riktigt hur pedagogiska vi skulle bli i vår familj nu :-)
Äldsta sonen nappade direkt på giraff och efter lite fnissande började han berätta en evighets lång historia om en apa som var bästa kompis med en noshörning... om alla djungelns djur.
Hhhhmmm lite från ämnet tyckte jag, sambon hummade lite från sportbladet som han ägnade sig åt med djup koncentration. Ja, ja det här ska nog gå bra tänkte jag.
Senare samma dag vrålade sambon från köket att jag fick komma dit på en gång och prata med mina giraffungar för han fattade inte hur man skulle kunna prata något himla giraffspråk om de inte ans lyssnade till vad man sa...
Ja, ja jag är i alla fall bra på giraffspråket, måste bara byta ut min familj...
Nu har jag till och med fått diplom i giraffspråk och annat :-)
Yngsta sonen sa tröstande att giraffer kan inte prata mamma, men dom kan nog lyssna för de har ju rätt stora öron. Så han tyckte vi kunde prata människospråk med dem istället.
Vi har pratat om hur man ska kommunicera med sitt barn, hur man stärker självkänslan och självförtroendet hos barnet, etiketter som vi medmänniskor sätter på varandra m.m. Sen har vi lärt oss giraffspråket, det går ut på att man ska prata utan att ladda in känslor, långt mellan hjärta och hjärna. Låter ju hemskt känslokallt och stelt.... Men det är inte det som det går ut på utan snarare att när man är i en konflikt ska man inte hugga ifrån direkt och gå till anfall utan att försöka backa och se allt med lite perspektiv och inte vara så känslomässigt laddad. Då är det lättare att förstå den andres situation och diskutera problemen. Jättefint!
Har försökt lära min sambo detta, han är rätt bra på att hugga direkt...
Så jag förklarade allt för familjen vid frukostbordet en lördag morgon och kände riktigt hur pedagogiska vi skulle bli i vår familj nu :-)
Äldsta sonen nappade direkt på giraff och efter lite fnissande började han berätta en evighets lång historia om en apa som var bästa kompis med en noshörning... om alla djungelns djur.
Hhhhmmm lite från ämnet tyckte jag, sambon hummade lite från sportbladet som han ägnade sig åt med djup koncentration. Ja, ja det här ska nog gå bra tänkte jag.
Senare samma dag vrålade sambon från köket att jag fick komma dit på en gång och prata med mina giraffungar för han fattade inte hur man skulle kunna prata något himla giraffspråk om de inte ans lyssnade till vad man sa...
Ja, ja jag är i alla fall bra på giraffspråket, måste bara byta ut min familj...
Nu har jag till och med fått diplom i giraffspråk och annat :-)
Yngsta sonen sa tröstande att giraffer kan inte prata mamma, men dom kan nog lyssna för de har ju rätt stora öron. Så han tyckte vi kunde prata människospråk med dem istället.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar